Den här boken är skriven av Sofia Åkerman, sjuksköterska och juridikstudent, och Thérèse Eriksson, beteendevetare med fil.kand i psykologi. De har båda personliga erfarenheter av självskadebeteende.

Boken handlar om den lilla grupp av unga kvinnor som har ett sådant svårt självskadebeteende att den psykiatriska slutenvården inte klarar av att hindra dem från att skada sig och än mindre att hjälpa dem att må bättre. Istället har dessa sköra, otrygga personer tvingats till vård inom rättspsykiatrin trots att de inte är dömda för något brott. De har vårdats med tungt kriminella med grava psykiska sjukdomar i fängelseliknande miljöer och det har förekommit att kvinnorna både har blivit sexuellt trakasserade och misshandlade av medpatienter som ofta varit medelålders män.

Den behandling som de har fått har baserats på bestraffning och att man ska visa ett aktivt ointresse. Om de har skadat sig själva så har de blivit isolerade under långa perioder, lagda i bälten ensamma samt fått bära läderhandskar som låsts runt handlederna eller hjälmar med visir. Detta är tvångsåtgärder som är olagliga och som klassas som tortyr enligt internationella organisationer som är expert på detta. Dessutom så har Socialstyrelsen vetat om det, men valt att se genom fingrarna med det vilket innebär att dessa tjejer varit helt rättslösa.
Jag tänker också på att det i Hälso- och Sjukvårdslagen står att all vård ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, men jag ställer mig mycket frågande till om de här metoderna uppfyller det kravet.

Resultatet av detta blev ofta att självskadorna minskade, men inte för att tjejerna mådde bättre. Ofta blev de bara bättre på att dölja självskadorna då de insåg att de måste verka bättre om de någonsin ville komma ut. Många av dem vågar inte söka hjälp nu när de mår dåligt för de är rädda att låsas in på rättspsyk igen.

Detta var en otroligt bra bok som jag verkligen sträckläste och som väckte många tankar, kanske främst för att jag i mitt jobb träffat unga kvinnor med den här sortens problem. Jag har uppfattat dem som varma och empatiska tjejer som har haft det svårt i livet. De har haft det trassligt när de var små och inte fått den kärlek och det stöd som de har behövt. De har inte blivit sedda och bekräftade då och nu tar sig detta skriande behov desperata uttryck. Det känns fel att straffa eller att vara likgiltig inför både deras självskador och inre tumult när det tycks vara just det beteendet som ligger till grunden för deras problem.
Borde inte lösningen vara att få hjälp att hantera och kanalisera ångesten på ett konstruktivt sätt istället för att lära sig att trycka undan det som gör ont och låtsas vara glada? Det är ju trots allt det som de gjort hela livet, vilket har lett till de här problemen.

Finns att köpa här och här.

Mitt betyg: 4/5

6 thoughts on “Slutstation rättspsyk

  1. Hej!

    Så roligt att läsa att du uppskattar vår bok och att den kunde väcka tankar hos dig! Tack också för att du hjälper till att sprida information om boken och om frågan i stort – det är ju ett första steg till en förändrad och förbättrad vård för de här kvinnorna.

    Varma hälsningar
    Thérèse Eriksson

    Gilla

  2. Hejsan!
    WOw, Kul att du får en hälsning från författaren, kommer läsa den så fort jag får en stund över måste först läsa lite ledarskap…
    Kram Hanna

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s