Jag hörde Jenny Eriksson föreläsa på Svenska Demensdagarna i år om hur det var när hennes pappa fick Alzheimer (här finns åhörarkopian från hennes föreläsning).  Hon var tio år då. Det var en så otroligt gripande föreläsning och jag tror inte att det fanns en enda av alla oss som var där som inte fällde en tår.
Jenny läste upp en av sina dikter, Vi tappar livet, som var så fantastiskt bra och sa att hon gett ut tre diktsamlingar. Naturligtvis blev jag genast nyfiken och bad mitt bibliotek att köpa in hennes senaste bok, vilket de gjorde (tackar!).
I Ett brev om livet handlar dikterna just om alzheimers, om att vara ung och nära anhörig. Hennes dikter innehåller så djupa känslor och funderingar om sjukdomen, längtan, maktlöshet, ilska, om att kämpa mot sina känslor och för att räcka till. Boken är full av rader som är geniala där Jenny verkligen lyckas definiera och förmedla själva kärnan av sin upplevelse.
Att läsa detta berör mig på djupet, både som yrkesperson och förälder. Jag tänker på de patienter med hemmaboende barn som jag varit med och diagnosticerat och vårdat. Jag funderar över om vi gav dem rätt stöd. Jag tänker på ångesten i att inte kunna finnas där för sina barn, att inte längre kunna knyta deras skor för att man inte längre klarar att knyta sina egna. Små, vardagliga saker som man tar för givet.

Jenny är ambassadör för unganhörig.se som vänder sig till barn, ungdomar och unga vuxna med demenssjuka föräldrar. Där kan de mötas och få stöd och hjälp i sin svåra situation.

Mitt betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s