Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet.

Jag är uppvuxen i en släkt med mörkögda, mörkhåriga personer och det sägs att de mörka färgerna är ett arv efter tattarna. Lillebror fick en gång höra att han var en jävla svartskalle som skulle åka hem. Därför har jag alltid känt en samhörighet med romer, egentligen med alla som upplever ett utanförskap. För någonstans i mitt släktträd, på morfars mammas sida, har jag nog en romsk förfader (på farfars sida var de statare, men det är en annan historia).

I skuggan av polisens registrering av romer läser jag Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri och blir både ledsen och förbannad. Jag inser att allt för lite har förändrats.

Det är en biografi om författarinnan och aktivisten Katarina Taikon, men boken handlar kanske mest om de svenska romernas historia och den dolda svenska rasismen som Katarina tvingade samhället att se och börja åtgärda. Rasismen som gjorde det omöjligt för romerna att leva vanliga liv och som sedan skyllde reglerna på att det var romernas önskemål att få fara omkring och slippa skolgång.

Jag kräktes nästan när jag läste om Hanna och Georg Dimitri vars alla försök att få en lägenhet avvisades och sedan kom det diakoner för att ta ifrån dem de tre barnen för att de inte kunde ta hand om dem. En sådan hjärtlöshet och jävla skenheliget! Armodet berodde ju inte på föräldrarna utan på rasismen!
Och jag skämdes när jag läste hur min stad byggde hus åt romerna vid soptippen (och i närheten av reningsverket kan jag tillägga, även om detta inte nämndes i boken). Detta i samma veva som det byggdes hus och lägenheter i hela staden. Fy fan!!

Informationen om Katarina bygger på intervjuer med hennes familj och vänner. Ibland kändes det som om det handlade för mycket om dem och kampen och jag tyckte att jag trots allt inte fick något riktigt grepp om vem Katarina var. Kanske för att hon var en väldigt privat person.
Men Katarina var en föregångare. En kvinna som kämpade, som blev författare trots att hon inte lärde sig läsa förrän hon var vuxen, som sa sin åsikt och tog plats när samhället ville att hon skulle försvinna eller helst vara osynlig.
Hon gjorde mycket som ingen rom någonsin gjort. Hon krävde att få bli behandlad som en människa.

Här kan du provläsa boken och här kan du lära dig mer om romer.

Mitt betyg: 3/5

One thought on “Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s