”Jag skildrar Lucile med blicken hos ett barn som tvingades växa upp för snabbt, jag skildrar mysteriet som hon alltid har utgjort för mig, på samma gång så närvarande och så avlägsen, hon som slutade krama mig sedan jag fyllt tio.”

Igår sträckläste jag Delphine De Vigans Ingenting kan hindra natten. Egentligen hade jag tänkt att vänta lite till med den, men det räckte med att jag läste den första meningen så var jag fast. Den här boken grep tag i mig, precis som Dagar utan hunger gjorde och jag tyckte att den var otroligt bra.

De Vigan har skrivit en lysande biografi om sin mamma Lucile som led av bipolär sjukdom med svåra psykoser och som till slut tog sitt liv. Den handlar inte bara om mamman, utan även om hennes stora släkt och deras komplicerade och även destruktiva relationer. De Vigan skriver på ett underbart sätt om Lucile, vem hon var, hur hon levde och hur hon påverkade folk omkring henne.

Hon tar ingenting för givet utan har grävt i källare och djupintervjuat släktingar och på så sätt försökt komma närmare sanningen, även om hon hela tiden varit medveten om att hon aldrig kan nå ändå fram.
För till viss del handlar boken även om hur De Vigan skriver boken. Om hennes känslor kring och val om denna bok som man förstår har varit mycket svår för henne att skriva. Skrivandet har varit hennes sätt att konfrontera sin barndom och bearbeta sin mammas självmord.

Stort tack till Sekwa för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

One thought on “Ingenting kan hindra natten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s