Sista brevet till Sverige

Karl Oskar och Kristina var åldrade i förtid. Av många års hårda mödor var de illa hanterade, de var märkta av sitt trägna, tunga arbete.

Jag har under flera års tid skjutit upp läsandet av Vilhelm Mobergs Sista brevet till Sverige, den fjärde och sista boken i Utvandrar-sviten. Varför vet jag inte och nu ångrar jag det faktiskt för så fort jag slog upp boken så sögs jag in i berättelsen och kunde inte sluta läsa. Denna boken var precis lika bra som de första tre och jag fick riktigt lust att läsa om dem. Serien finns ju i en sådan fin pocketutgåva nu som säkert skulle trivas i mina hyllor.

Boken börjar 1861 i och med att Inbördeskriget bryter ut och sedan får man följa Karl Oskar och Kristina tills deras liv är slut.
Man får ta del av deras tankar kring många ting: det nya landet, kriget, religionen, hemlängtan, språket, åldrandet, sex och indianerna. Det är gripande, sorgligt, spännande och insiktsfullt. Slutet var så rörande att jag grät.

Svenskar i Minnesota, 1887.

Dialekten, de gamla orden och Mobergs sätt att skriva gör det hela så levande att det känns som man är där på Nya Duvemåla i Minnesota och upplever allt med dem.

Jag är verkligen full av beundran för de som levde förr. Vilket slit och vilket kunnande! Att de överlevde! Jag skulle inte klarat mig i en kvart.
Och jag måste hålla med Ulrika från Västergöhl när hon säger att Sverige var ett jävla näste!

Mitt betyg: 5/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s