”Var Lula deprimerad när ni träffades på Vashti, dagen innan hon dog?”
”Ja, det var hon.”
”Sa hon varför?”
”Det behövs inget varför. Depression är en sjukdom.”

När supermodellen Lula Landry faller ner från sin balkong i London så kommer polisen snabbt fram till att hon tog sitt eget liv, kanske främst på gruns av att hon var bipolär. Men hennes bror tvivlar på detta och anlitar privatdetektiven Cormoran Strike för att undersöka det hela. Med hjälp av sin oväntat driftiga, vikarierande sekreterare Robin börjar han söka efter svar på frågan om det verkligen var självmord eller om det kan vara så att Lula blev mördad.

Det har väl knappast undgått någon att Robert Galbraith är JK Rowlings pseudonym, men man skulle aldrig ha kunnat ana på berättarstilen i boken att det var hon. Den påminner inte alls om Harry Potter-serien.
Jag tyckte att bokens första del var lite seg, medan den avslutande delen var mer spännande. Hade den hållit samma fart hela vägen hade betyget för Gökens rop blivit högre.

Jag uppskattade speciellt de fylliga beskrivningarna av personligheter, utseenden och miljöer som gjorde historien levande, vilket behövdes då den utspelar sig bland de rika och kända. Men det var verkligen en hel del riktigt gräsliga och motbjudande människor med!
Men jag gillade både Cormoran (som hade en fascinerande historia och var oerhört smart) och Robin och tror att det kan bli intressant att få följa hur de och deras relation utvecklas. För Rowling har planerat att det ska bli en serie och nästa bok, The Silkworm, ges ut den 24 juni.

Eftersom jag själv är bipolär så synade jag redogörelsen om sjukdomen extra noggrant och jag tycker att Rowling gjort sin läxa. Hon vet vad hon talar om och låter de mindre trevliga personerna uttrycka fördomarna, vilket naturligtvis gjorde dem ännu mindre tilltalande.

Och som en kommentar till det amerikanska omslaget till vänster så kan jag inte förstå varför modellen är vit, om än solbränd. Att Lula var av blandat ursprung var en viktig del av hennes identitet och det framgår ju tydligt i boken att hon var svart! Inte vagt solbränd, utan mörk! Skönt att W&W valde omslaget ovan som dessutom är mycket snyggare och inte för tankarna till chick-lit.

Stort tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 3/5

One thought on “Gökens rop

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s