Den banala ondskan

 ”Jag skall skrattande hoppa i min grav för jag har fem miljoner judars död (eller ‘fiender till riket’ som han senare påstod sig ha sagt) på mitt samvete och detta ger mig utomordentlig tillfredsställelse.”

Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem är skriven av Hannah Arendt och består av artiklar som hon skrev för The New Yorker under Adolf Eichmanns rättegång i Jerusalem 1961.
Den här boken blev väldigt kritiserad eftersom Arendt ifrågasätter mycket kring rättegången och påtalar den del som judiska ledare hade i att genomföra Förintelsen.
Det hävdades att hon försvarade Eichmann, men det gör hon definitivt inte och påpekar att det var en del av nazisternas metod att tvinga judar att delta i sin egen utrotning (genom att ha judiska råd i varje ghetto, vara poliser, ta hand om arbetet före och efter gasning med mera).

Så vem var då Adolf Eichmann? Han var en tysk SS-officer som hade ansvar för emigration och deportation av judar. Först fanns det planer om att skicka dem till Madagaskar, men efter 1941 gällde det som kallades judefrågans slutgiltiga lösning: transport till förintelseläger.

Eichmann organiserade och samordnade transporter, inrättade ghetton och reste runt i Europa för att inspektera genomförandet. Efter kriget flydde han till Argentina där han greps 1960.

Han bedömdes inte vara psykiskt sjuk och han var inte någon glödande antisemit. Det som styrde hans handlingar var främst pliktkänslan och en önskan om att avancera. Han var skrytig och tog ofta på sig äran för det som andra gjort. Han var oförmögen att se saker från andras perspektiv och talade i form av klichéer som han upprepade och som emellanåt gjorde honom upprymd. Hans minnen var virriga och det han sa var motsägelsefullt.

Eichmann hävdade att han var oskyldig till alla anklagelser mot honom ”i anklagelsens mening” och Arendt ställer frågan: Såg han sig som skyldig i någon mening överhuvudtaget? Han uttryckte under rättegången att han kände sig fri från skuld eftersom de varit så många som deltagit så att ingen var ensamt ansvarig.

Hannah Arendt

Han uppfattade att han samarbetat med judarna och räddat hundratusentals genom att underlätta för dem att emigrera. Men att tvinga någon att betala dyrt för att fly under hot om koncentrationsläger är inte vad jag betecknar som hjälp. Att ha total makt över någon kan knappast betecknas som samarbete.

Jag tycker att det är högst anmärkningsvärt att han beskrev en ”förlust av arbetsglädje” när Hitler beordrade att emigrationsplanerna skulle överges och att det istället var förintelselägren som gällde. En förlust av arbetsglädje!!??!! Var och varannan människa upplever det på måndag morgon och då ska de inte delta i genomförandet av massmord.
Vore inte skräck, panik, avsky, en önskan att fly, tvivel på regimen, sökandet av ett sätt att stoppa det eller i alla fall slippa delta mer i det lämpliga känslor och reaktioner?
Adolf Eichmann dömdes till döden och hängdes i maj 1962.

Detta var en mycket jobbig bok att läsa, men samtidigt väldigt viktig. Den är omskakande och förskönar inget, men samtidigt finns det ingen sentimentalitet eller några skräckskildringar. Det behövs inte för de raka och nakna fakta som återges är tillräckligt skrämmande i sig.

Ju längre in i boken som jag kom desto svårare blev det att läsa och till slut hade jag ont i magen och ville faktiskt bara att det skulle ta slut. Sida efter sida med fakta om hur tusen åter tusen människor deporterades från hela Europa och fraktades mot sin död. Hur allt organiserades och hur detta prioriterades mitt under brinnande krig.

Jag grät ibland medan jag läste för det är så hemskt att folk deltog i detta. Inte bara för att de var fanatiska nazister, utan av så många andra skäl som nämns. De flesta var inga sadistiska monster och det är det som gör ondskan så banal. Grym, men opersonlig. En vanlig dag på jobbet.

Och efter kriget tog ingen ansvar för det de gjort utan skyllde på varandra, ljög och ursäktade sitt beteende. Att så många levde helt vanliga liv utan att få någon påföljd för vad de gjort eller att flera dömdes till några få års straffarbete trots att de mördat tusentals människor gör mig otroligt arg!

2012 kom filmen Hanna Arendt som handlar om hennes liv och Eichmanns rättegång.

Yad Vashem är världens främsta forsknings- och informationscenter om Förintelsen. Besök det om du vill veta mer.

Mitt betyg: 3,5/5

2 Comments

Kommentera

  1. Jag är gammal nog att minnas rättegången mot Eichmann. Det var ett ”stort kap” när man lyckades hitta denne krigsförbrytare. Han hade så många människors liv på sitt samvete och jag ryser när jag läser dina rader. Jag har inte läst Hannah Arendts bok men däremot Isser Harels ”Huset vid Garibaldigatan” (som handlar om hur man hittade Eichmann till slut). Tack för din välskrivna recension av Arendts bok- den vill jag gärna läsa trots det otäcka ämnet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s