9beff6106aa99c3ed4fba07e4c3c523fUnder en bokbloggsjerka nu i vår så skrev många att självhjälpsböcker var en genre som de inte skulle kunna tänka sig att läsa eller äga.

Jag har lite av ett dubbelt förhållande till självhjälpsböcker. Ett tag läste jag sådana ganska flitigt, sådana där lite småandliga av typen bli-lycklig-nu. Det berodde på att jag mådde dåligt,trodde på det folk omkring mig sa att det var mitt fel och att problemen skulle försvinna om jag bara skärpte till mig, genomförde någon förändring. Jag ville gärna ha en quick-fix.

Men det visade sig att det inte var mitt fel utan att jag har en riktig, och tyvärr kronisk, sjukdom (bipolär typ två). Jag kan inte tänka, affirmera eller meditera bort den. Jag säger inte att dessa saker kan vara bra, men välmående är mycket mer komplicerat än så.

Andertoons-Library-reference-question-cartoon-by-Mark-AndersonNu kan jag bli riktigt irriterad över självhjälpsböcker som går ut på att alla problem och till och med allvarliga sjukdomar beror på och kan botas genom att tänka positivt eller äta rätt (inget socker, gluten, mjölkprodukter ska tydligen bota allt från acne till cancer). Fullständigt galet! Och allt innehåller dessutom ett visst mått av skuldbeläggande: ”det är ditt fel om du är sjuk/mår dåligt och inte blir frisk/lycklig. Det är ju bara att följa mitt tio-veckors-program.”

Jag läser jag fortfarande självhjälpsböcker, men nu är de av ett annat slag. De handlar om min sjukdom och att hantera mina symtom. Om att förstå mig själv och acceptera läget, som till exempel böcker i mindfulness.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s