Vi kommer att sätta som ett oavvisligt krav att alla oliktänkande kastreras! Det är en enkel nödvändighet för befästandet av våra idéers seger.

20140705-194934-71374058.jpgDet här var juli månads klassiker i min klassikerutmaning och jag ska vara ärlig och medge att jag faktiskt valde den för att den var tunn, bara 77 sidor lång.

Den börjar på ett värdshus där en grupp karlar sitter och dricker öl samtidigt som de pratar om bödelsyrket och sånt som är relaterat till det. I ett hörn sitter bödeln själv och man förstår att vi befinner oss någon gång bakåt i tiden. Karlarna är rädda för bödeln och vill inte ha med honom att göra. Deras samtal färgas av råhet och vidskeplighet.

Sedan skiftar miljön och bödeln befinner sig på en fest under vad som min tolkning är 1930-talet. Han är fortfarande utanför, men nu är han hyllad av maktens män. Bokens bästa del kommer i slutet när bödeln själv tar till orda.

deln är skriven av Pär Lagerkvist och är hans reaktion på vad han mötte under en resa i Europa 1933. Boken är väldigt stark och kröp under huden på mig, trots att jag inte tyckte att den var superbra. Men den väckte många tankar.

Jag irriterade mig på hur Lagerkvist som med sin bok ville kritisera rasism och fascism tyvärr använder sig av rasistiska stereotyper när han beskriver de svarta musikerna på festen. Det hela fick mig att undra vilken ”sida” han egentligen stod på då han bekräftade den syn som många människor hade om svarta då. För även om fascisterna är grymma så framställs de fortfarande som människor, medan musikerna får efterlikna djur i hans beskrivning.

Mitt betyg: 3/5

One thought on “Bödeln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s