Jag tror att många förknippar medmänsklighet att i snällhet göra. Det är nog så vi ofta reagerar när vi hamnar i en situation när någon lider och vi vill hjälpa, men ibland kan det vara så att vi inte bör göra något alls. Detta låter nog konstigt så låt mig förklara hur jag tänker.

dr.aloisalzheimerogpatient_500x330
Alois Alzheimer beskrev 1906 symtomen på sjukdomen som fick hans namn efter att han vårdat Auguste Deter. Hon var den första som fick diagnosen.

När jag gick omvårdnadsprogrammet på gymnasiet fick vi gå ut på praktik på ett äldreboende redan under termin två. Det som jag mötte där blev lite av en chock för mig och nu i efterhand kan jag inte annat än att skratta åt min okunskap och naivitet. Jag visste inte ens vad demenssjukdomar var, men de flesta av damerna led av det och jag hamnade dagligen i situationer som jag inte riktigt kunde manövrera. Ärligt talat så fattade jag inte vad det var med de där tokiga tanterna som glömde allt, letade efter sina kor och trodde att människorna på teve var i rummet på riktigt.

charitable-workJag minns speciellt en tant som kom in för avlastning. Hon hade ingen sjukdomsinsikt, vilket är vanligt vid demens, och kunde inte förstå varför hennes familj inte orkade utan en paus. Hon kände sig bortvald och övergiven. Hon grät och jag försökte valhänt trösta.

Och mitt sätt att trösta var att försöka fixa, förklara (trots att jag egentligen inte förstod situationen) och lösa allt. Med ord, tips och förslag. Det slutade med att hon blev riktigt arg på mig och slöt sig. Just då kände jag mig dum och ledsen, men i efterhand har jag förstått en del.

Kitten placing paw on other kitten

För det hon behövde var inte mina ord, utan hon behövde närhet. Någon som bara fanns där i de svåra känslorna och gjorde så att hon inte kände sig så ensam (för personer med demenssjukdom kan ha svårt med intellektuella och praktiska saker, men känslolivet är intakt).
Och något av det värsta när man mår dåligt, förutom att bli förbisedd, är någon som bara ger en ord. ”Goda” råd, handlingsplaner, berättar hur andra gör och dylikt. Någon som blir livrädd och låter hjärnan gå på högvarv.

Nej, man behöver någon som bara är där. Någon som är med även om problemet aldrig kommer att kunna fixas. Någon som lyssnar, håller ens hand och vid behov bistår med näsdukar. Någon som vågar vara där det gör ont.

Detta är ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett om medmänsklighet.

 

11 thoughts on “Medmänsklighet

  1. Pingback: Året 2015 |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s