Jag är tacksam över ditt mail och din ursäkt. Dels för att det var skönt med en ursäkt, men även för att på ett plan har jag alltid varit rädd att det hela var något jag inbillade mig eller att det var mitt fel. Vid utfrysning finns det ju inget påtagligt att ta på som slag eller glåpord (inte ifrån er i alla fall, men du ska vara veta att er utfrysning fick andra att få fokus på mig och utsätta mig för just det. En del är som rovdjur när det gäller att hitta vem de kan ge sig på).

social-exclusion-2Anledningen till att jag svarar här istället för i mail är att du inte var ensam om det som hände så svaret är till er alla. Att jag haft ytlig kontakt med er via nätet betyder inte att jag mår bra utan var snarare ett utslag av mitt behov av att, än idag, få er bekräftelse och slippa skammen i att inte ha några gamla vänner. Men att fortsätta krypa för er som en hund är sjukt och jag ställer inte upp på det längre. Och jag vill att ni ska veta vad ni ställt till med så att jag inte behöver bära bördan av det ensam medan ni inbillar er att allt är ok och att det ni gjorde inte var så farligt.

Jag var 11-12 när jag fick min första depression. På det följde ångest, både generaliserad och i form av panikattacker och social fobi, samt ätstörningar. I samma veva började ni frysa ut mig. Från vän till paria utan att jag förstod varför. Tusen små och stora händelser som dagligen sände budskapet om att jag var oönskad. Hur mycket det påverkade mitt insjuknande i bipolär sjukdom är svårt att säga, men all forskning visar att trauman ökar risken och att stressen kring det kan utlösa sjukdomen. Så att jag blev sjuk just då är säkert ingen tillfällighet eller att ångesten tog sig uttryck i just social fobi.

panic-attack-300x225Med tanke på min dysfunktionella familj hade jag verkligen behövt en vän under den perioden för jag förstod inte vad som hände inom mig, speciellt då mina föräldrar inte ville att jag skulle söka hjälp. Dessutom skuldbelade de mig för att jag blev utfryst. Jag fick höra att det var mitt eget fel då jag var konstig och de tog ert parti, i den mån som de ens brydde sig, för ni var ju från ”fina familjer och ordentliga”. Visst, säkert.

Jag minns körlägret i Floby. Jag satt bland annat ensam varje måltid för ert bord var alltid fullt. Ingen ville avvika från gruppen och sitta med mig. Senare under veckan blev ni ovänner och grälade. Och på grund av all uppdämd stress fick jag en av mina första panikångestattacker. 12 år gammal och fullkomligt vettskrämd. Som sjuksköterska har jag sett vuxna nästan dö av skräck under panikångestattacker för att det är så obehagligt och då vet de ändå vad ord som ångest, depression och psykisk ohälsa innebär. Jag visste ingenting. Ni blängde på mig, sura i tron att jag försökte stjäla rampljuset från ert lilla drama och stegade iväg. En främling tröstade mig. Tyvärr minns jag inte hennes namn, men tack! Tröst och värme var jag inte bortskämd med och jag glömmer aldrig din vänlighet.

Exclusion-1024x1024Hur såg din tonårstid ut? Ringde telefonen ofta? Vad gjorde du på rasterna, efter skolan? Discon? Bio? Intressen? För mig hände ingenting. Det var tyst. Jag satt hemma, ensam på mitt rum och helt knäckt. Ingen pratade med mig eller ens såg på mig. Det var som om jag inte ens fanns. Hon som bodde mitt emot mig hälsade inte ens när vi möttes framför husen trots att vi gick i samma klass utan vände näsan i vädret och klev förbi mig. Ett tag försökte jag desperat få vara med, men det var så förnedrande att gå efter när alla vände ryggen åt mig. Om jag sa något till er svarade ni knappt så jag slutade prata. Inte bara med er utan jag slutade nästan prata helt för jag var så rädd att bli avvisad eller kritiserad allmänt.

Jag vet inte om du var drivande i utfrysningen. Jag vet inte vad ni sa bakom min rygg om det ni gjorde eller om mig. Men ni behandlade mig som luft och jag kände mig bokstavligen osynlig. Har du någon aning om hur smärtsamt och kränkande det är att bli ignorerad? Och i skolan blev jag ständigt påmind om hur utanför och osedd jag var. Herregud som jag grubblade över vad det var för fel med mig och hur jag skulle kunna duga! Vad var det som var så vämjeligt med mig att folk inte stod ut med att titta på mig? Än mindre vara i min närhet? Jag tror att roten till ätstörningarna finns där.

tumblr_nrjcu5EkvR1tvkk0zo1_1280När jag var fjorton försökt jag hänga mig i mitt rum. Jag tog en virkad garn-orm och  gjorde en snara, surrade fast den i fönsterhandtaget, lade runt halsen och försökte kväva mig med hjälp av min tyngd. Det misslyckades och ingen märkte något. Om någon tittat efter hade de kanske sett om jag haft märken på halsen. Själv kommer jag inte ihåg om jag hade det. Jag var som i en dvala.

Vad gjorde ni i gänget den kvällen? Satt ni i ring och klappade varandra på ryggen över hur fantastiska ni var? Ni var duktiga på att utmåla er själva som änglar samtidigt som ni frös ut en del av oss. För jag var ju inte ensam, eller hur? När vi försökte få hjälp av lärarna fick vi inget gehör för när alla såg på betedde ni er på rätt sätt och sedan vände ni ryggen till mot oss oönskade igen. Alla svek.

Inte ens som vuxna var utfrysningen över för när det skulle bli klassåterträff bjöds jag inte in. Hon som skötte det bodde i hyreshuset intill och visste säkert att jag bodde där då jag var ute med hunden ofta. Men inbjudan hittade inte till mig (eller till mina föräldrar som inte flyttat eller mina morföräldrar som bodde på gården intill). En annan av de som var utanför ringde mig och frågade om jag skulle gå och på så sätt fick jag reda på det.

SocialExclusionWordCloudDu skriver att du inte inte trodde att det var så illa och jag håller med om att det resonemanget säkert varit ett sätt för dig att rationalisera det som hände och kanske har mina försök att upprätthålla en fasad av att allt var ok underblåst det. Men den andra sidan av mig blir heligt förbannad: vad förväntade du dig/ni er?

Nu blir jag elak, men jag kan inte låta bli. Jag vet att vissa av er inte var speciellt intelligenta då och förmodligen inte är det nu heller, men VAD FÖRVÄNTADE NI ER?! Hur tror du att total social utstötning och ensamhet påverkar ett barn? Föreställ er er själva i den situationen eller era barn, med den skillnaden att jag inte fick något stöd hemifrån. Trodde ni att ni skulle kunna behandla mig som om jag var värd mindre än skit och sedan skulle jag göra glada hoppsasteg vidare ut i världen och leva lycklig i alla mina dagar? Skulle ni reagera så? Saknar du helt kunskap om hur känslolivet fungerar eller hur trauman påverkar människor? Eller är ni så självgoda och befriade från självkritik att ni tror att det ni gjorde inte var fel?

ostracismJag har fortfarande jättesvårt för att lita på folk och knyta an, trots att jag gått i terapi. Jag lever ett ganska ensamt liv. Inom mig gnager alltid tvivlet på mig själv och rädslan för att överges. Att passera en grupp tjejer/kvinnor ger mig snudd på flahbacks. Plötsligt är jag så där liten, ensam och utsatt igen. Skyddslös. Jag kommer aldrig ifrån känslan av att det är något fruktansvärt fel med mig, att jag som människa inte håller måttet för att få släppas in i gemenskapen.

Jag vet att ni bara var barn då och trots allt är jag glad över ditt mail. Du är den ende som bett om ursäkt och jag förlåter dig/er, men kanske mest för min egen skull. Inte för att ni gjort något för att förtjäna vare sig förståelse eller förlåtelse. Men helst av allt skulle jag ha velat få ha en normal barndom och fått vara som alla andra. Jag hade kunnat komma på det bröllop som du skriver om och varit glad över min fina barndomsvän. Men så blev det inte och det är en stor sorg för mig.

8 thoughts on “Ett brev till många

  1. Ja du Malin kan bara säga jag blir ledsen när jag läser vad du skriver. Kram på dig. Känner ännu mer att det är viktigt att se barnen och även hur de är mot varandra och lyssna. Det är alltid deras upplevelse de berättar om. Även med de mindre barnen som jag jobbar med

    Gilla

  2. Så viktigt det är att det finns vuxna, runt barnen, som har tid. Blir rädd när jag tänker på hur vi drar ner på personal i skolorna och är tacksam att jag har ett jobb där all tid ges🙂
    Din berättelse är viktig – samtidigt som det är fruktansvärt att den finns att berätta så är det bra att du orkade skriva ner den då många behöver läsa den och liknande.
    Mvh, Eva

    Gilla

  3. Nu önskar jag att vi var jämngamla så vi hade kunnat varit kompisar någonstans där i tonåren, för jag känner igen mig så jäkla väl i vissa delar av det du skriver – depression, ångest, panikattacker, social fobi, ätstörningar och att känna sig ”konstig” samt att inte passa in.

    När alla pratar om hur kul och nice högstadiet och gymnasiet var så fattar jag ingenting, jag hade gärna hoppat över alla dom åren. För även fast jag hade en del goda vänner så var det fullständigt kaos på insidan.

    Tack för att du delar med dig Malin!
    Stor kram från ett underbart Mexico.

    Din kusin Emma.

    Gilla

    1. Vad tråkigt att du mådde dåligt då! Men skönt att du inte gör det längre. Blev jätteglad av din kommentar. Ha en fortsatt skön semester! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s