Ten days in a madhouse

The insane asylum on Blackwell’s Island is a human rat-trap. It is easy to get in, but once there it is impossible to get out.

nelliebly1Nellie Bly är nog helt okänd för de flesta av oss, men under sin levnad (1864-1922) var hon mycket berömd (jag hittade till och med samlarbilder med henne när jag kollade runt på nätet). Hon var journalist och vågade ofta det som ingen förväntade sig av en kvinna och att undersöka saker under cover var en av hennes specialiteter.

Som när hon vid 23 års ålder låtsades vara psykiskt sjuk för att bli inlagd på mentalsjukhus för att kunna rapportera om förhållandena inifrån. Jag har lyssnat på den bok, Ten days in a madhouse, som hon skrev om sina upplevelser på den statliga institutionen Blackwell. Den gavs ut 1887.

blackwellsAtt lura de så kallade specialisterna var inga svårigheter trots att Nellie träffade minst fem stycken under proceduren att bli inskriven. Många av de intagna var inte psykiskt sjuka utan hamnade där på grund av feldiagnosticering och sociala anledningar. Men så blir det när man inte har en definition på vad så kallad galenskap är, utbildningen är undermålig och man inte bedriver evidensbaserad vård.

Jag tyckte att det var jättekonstigt att journalister fick komma in på avdelningen och att personlig information om patienter lämnades ut så att de kunde skriva om denne i tidningen. Vården innan sekretesslagarna. På Bedlam i London kunde allmänheten under flera hundra år komma in på avdelningar och titta på patienterna. Det sågs som ett trevligt nöje för hela familjen och hade även en moraliserande baktanke (BBCs podcast om Bedlam).

nellieblyPersonalen på Blackwell var otrevlig, kom med hot om hård behandling och fullföljde även hoten. De tog hårdhänt i patienterna, retades och kallade dem öknamn. Allt detta utan provokation, då patienten försökte hävda sin rätt eller för att göra dem agiterade så att de fick en anledning att slå dem. När Nellies penna ”försvann” när sköterskorna hade beslagtagit den (patienterna fick inte ha hand om sina personliga ägodelar) sa de att hon aldrig haft en penna och att hon inbillade sig saker (detta är en form av psykisk misshandel som kallas gaslighting). Allt detta skedde bakom ryggen på läkarna.

På Blackwell var det kallt, maten var dålig och att kalla det svältkost är ingen överdrift. Täckena var tunna och för små så de frös hela natten. Patienterna tvingades att bada i iskallt vatten där de andra patienterna kunde se (samt tvättades av en sköterska med samma skitiga trasa som användes till alla). De fick inte kamma sig själva utan det gjordes av mycket omilt av personalen. Dagarna tillbringades sittande på en stol med ett handarbete, utan något att läsa eller att få prata. På nätterna låstes patienterna in på salar och rum och, vilket Nellie påpekar, om det hade blivit en brand hade personalen aldrig hunnit få ut dem. Om de ens brytt sig.

interior_abandoned

Ett förfallet Blackwell

Efter att hon släppts ut engagerade sig Nellie för att förbättra förhållandena för de med psykisk sjukdom och för att friska människor inte skulle tvingas till vård. Jag tyckte jättemycket om den här boken och blev mycket berörd av förhållandena på Blackwell. Trots att jag kände till att det var så här förr var det något helt annat att mötas av enskilda människors berättelser av hur de behandlats. Jag undrar hur det gick för dem. Jag skulle önska att fler kände till Nellie Bly och att många läser denna unika bok.

På bilden högst upp har man listat orsaker till inläggning på psykiatriska sjukhus mellan 1864 och 1889. Jag tycker att det är väldigt skönt att det har gått framåt och att man nu har diagnoser (med diagnoskriterier som måste uppfyllas) istället för godtyckliga och ofta fördomsfulla bedömningar. Och angående novel reading så kommer det ett inlägg om just detta imorgon.

Betyg: 5/5

  1. Tack för tipset! 👍 Jag har en bok om Frösö sjukhus, där listan över de vanligaste ”diagnoserna” är helt chockerande! Tur att det inte är riktigt så illa längre!

    Gilla

    Svara

    1. Det är verkligen tur. 🙂

      Gilla

      Svara

  2. […] Bok som fick mig att gråta: Jag grät lite när jag lyssnade på Ten days in a madhouse, men mest var jag […]

    Gilla

    Svara

  3. […] Nellie Bly: Ten days in a madhouse […]

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: