Sommaren har jag trots allt
aldrig riktigt litat på –
så översvallande och inställsam
med sitt solsmicker,
sitt blomsterfjäsk
och trastkrusande.
Liksom om den vore
osäker på sig själv
och ville dölja det
bakom en tvärsäkerhet
av fjärilfladder
och fågelpladder.
Det går an att spenderaNatureAutumnWinterForestTreeFlower
med det som inte är ens eget.

Sommaren är självupptagen
som en skönhetsdrottning,
berusad av sin förföriska charm.
Speglar sig dagen i ända
i alla blanka vatten
och ler mot sin egen bild.
Lyssnar behagsjukt
på ekot av sin egen röst:
tordönsröst, västanviskning, vågmummel.
Vilken stor teater
på friluftsscenen!

Tacka vet jag
en snål, kort dag i november
avklädd inpå bara kroppen,
med så genomskådande, allvarliga ögon.
Fåmäld och lågmäld
i sin nakenhet,
hederligheten själv
i sitt plundrade armod.
Det är någon att hålla i hand,
när man ska till att dö.
En som är vän
med sömnen och döden
och van att hålla likvaka.FlowerRoseWinterSmow

En dag i november,
då löftena frusit till klirrande is
på vattenpussarna
och förhoppningarna
blivit till tjäle i jorden,
såg jag Kristus
vandra över barmarkerna
in i granarnas katedral
till aftonsången.
Mullen blommade inte
i hans spår
men kvällshimlen blödde
över hans huvud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s