Lyrik

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes, 

När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, 

Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss, 

Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår; 

När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla, 

Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, WomanNatureSunsetLakeDress

Säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel, 

Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, 

Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna 

Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? 

Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten 

Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans. 

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” 

Och i vars levande kraft världarna röras ännu. 

Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: 

Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s