Näcken

Quällens gullmoln fästet kransa. Älfvorna på ängen dansa, och den bladbekrönta Necken gigan rör i silfverbäcken.     Liten pilt bland strandens pilar i violens ånga hvilar, Klangen hör från källans vatten, Ropar i den stilla natten:   ”Arma Gubbe! Varför spela? Kan det smärtorna fördela? Fritt du skog och mark må lifva Skall Guds… Läs mer

Juninatten

Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen. Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor. Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort… Läs mer

Ett annat rike

Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom hela hjärtat mitt. Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Livet

Jag, min egen fånge, säger så: livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, eller en smekning, den man sällan får, livet är icke ett beslut att gå eller två vita armar, som hålla en kvar. Livet är den trånga ringen som håller oss fången, den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, livet är den nära… Läs mer

När knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som… Läs mer

Aprilkväll

Sluttninga öppmota Bestôrpagåla skömtar i joldävet våraningsdis. Än ä la teltera frösna å håla; nolsi’a gömmer på grådaskir is. Tôrvmôsens vijjer å björkrisakroner spretar lik kåsta’ å svartnar i skun, som ifrå rö-skärt te gulgröna toner mattas å vitnar likt bleksotehu’n. Skömninga faller. Dä môrknar så sakta. Mjukt i aprilkvällen lägger säk trakta tröggt unner… Läs mer

Sådana dagar måste ju komma

Sådana dagar måste ju komma – de onda dagarna: vassa isdagar, råttgrå disdagar, horisontlösa, rymdlösa, klanglösa. Sådana dagar då allting sammangaddar sig mot en, när besvikelserna klampar fram i slutna led och bekymren har maj-demonstration på torget. Sådana dagar måste ju komma – men på den dagen får vi hålla oss nära honom som förvandlade… Läs mer

Söndagsafton

Söndagsafton och klockklang över staden … Och genom det öppna fönstret ljudet av steg på gatan, steg i den knastrande sanden som vinterhalkan lämnade kvar              när den smälte …   Se, det våras åter fast du gav allting förlorat! Se, dropparna skimrar och skälver ytterst på trädens grenar!  … Läs mer